ingen speciell rubrik

 
 
det är väldigt lugnt här. så blir jag med.
 
i natt drömde jag att jag bodde i berlin igen. ibland rycker det i bröstet för att jag vill dit igen. men bo lite fräschare och inte festa lika mycket. jag kan ju tillräckligt mycket tyska nu. det slog mig att för ett år sedan så kunde jag bara "Ich liebe dich", "Was ist das? Das ist ein Radiergummi" och "Nein" på tyska. (min tyska blir ju bättre och bättre för var dag som går, visst är grammatiken inte så bra, men jag tänker ju inte innan jag pratar nu.) jag hade ju inte ens planer på att bo i berlin då. hade ju precis gjort slut med olof och parisplanerna. visste inte att jag skulle jobba med världsbästa teamet på fönsterhantverket. och så kom therese och ingrid med berlinidén på festen hos frida på sommaren. och på emmaboda sa jag till så många att jag kanske skulle flytta till berlin och kanske inte alls plugga på folkhögskola så att det kändes löjligt att inte flytta. och sen hade jag ju knäppoförhållandet och flyttade in i en lägenhet med honom i berlin. största misstaget i mitt liv. tur hade jag att ingrid och therese var bäst. tio nätter tre i en säng. så mycket ångest i berlin. men så mycket kul och bra i berlin också. tiden i norrköping efter känns inte som mellanlandning även fast det var så det var tänkt. jag fick ju detta jobb och bara längtade efter det och var orolig också. är ju nu i tysklandmålet på något sätt. och undrar vad jag nu ska göra. jag kan ju inte längre göra något mer än att hoppas att jag kommer in på folkisen i malmö i höst. samtidigt borde jag vilja använda mina tyskakunskaper och bo i hamburg eller berlin igen. men jag vet inte om jag vill. i detta nu vill jag inte bo i en stor stad, även fast livet här på ön är stillsamt och ensamt så trivs jag. jag trivs så bra med mig själv. vilket får mig att tänka på hur människor man älskar är primära behov, som ingrid och jag pratade om i mitt berlinrum. först fattade jag inte och tänkte att jag behöver ju inte någon och ingrid gav mig ingrid-blicken och jag fattade hur naiv jag var och fick liksom en uppenbarelse. jag längtar efter en del människor och det är ganska finurligt och härligt (i ett fall ibland frustrerande). om jag inte råkar dö på ön så kommer det ju att bli vrållyckligt att träffas igen.
 
min hjärna känns inte så pajjad just nu och jag mår inte upp och ned. det är bra så länge det inte betyder att jag håller på att bli mogen och vuxen *crying*
 
ok det var tankar efter en månad på MIN Ö
 

Kommentarer
Postat av: majsan te

gillar din blogg så väldans mycke

2014-05-31 @ 22:56:28

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0