du kan va meningslös illusionen

läser gamla inlägg innan augusti 2011 och jag tänker för första gången på mer än två år att det var nog ganska dumt att se stjärnorna, för det knastrar ju för alltid i hjärnan. kanske ingen mening att titta ned i marken nu, för alltid, för jag klarar mig utmärkt.
men det naiva, lättroade, smarta jaget är någon annan nu. jag kan inte springa barfota, gå balansgång i prickig klänning, blåsa såpbubblor och stanna när det är bråttom bara för att jag måste anteckna drömmen, inte längre utan att vara ständigt rastrastrastlös.
 
förolämpning till mig själv att ens tänka så. det sticker i bröstet och jag mår illa.
 
och allt som kommit efter, vad spelar det för roll? och det som fanns innan finns inte ens kvar.
 
det blev liksom bara en intessant föreställning
 
gör det nånting om hundra år?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0